Jag har velat bli förskollärare sen jag var 14 – 15 men av någon anledning hamnade jag på annan väg i gymnasiet och gick byggprogrammet i Huddinge. Efter gymnasiet ströjobbade jag på förskolor. Jag har jobbat mycket inom service tidigare. Ett år efter att jag hade tagit studenten träffade jag min pojkvän, vi flyttade därefter ihop väldigt snabbt.

I höstas kom jag in på förskollärarutbildningen i Umeå och tog chansen för att jag kände att jag hade behov av att få känna mig självständig och utvecklas i mig själv, i samband med det fick vi en större lägenhet. Perioder var det jättejobbigt att vara själv i en stad, utan att känna någon från början men samtidigt var det roligt att lära känna nya människor. Såhär i efterhand tänker jag tillbaka och kan titta på mig själv i spegeln och se att jag utvecklades och mognade på många plan och ångrar inte att jag bodde i Umeå från slutet av Augusti – December.

Nu till poängen.

Jag vill bli förskollärare främst för att jag tycker om barn. Jag vill engagera mig i barnens utveckling och förbereda de för livet. Förskolan ska komplettera föräldrarna i deras uppfostran. Förskolan ska stimulera varje barns utveckling och få utvecklas efter sina förutsättningar. Vi som pedagoger ska överföra ett kulturarv till nästa generation – barnen. Det är ett otroligt stort ansvar som förskolan har – De ska förbereda barnen för skolan och för ett livslångt lärande. Barnen ska utvecklas på många olika plan – självförtroende, intressen, nyfikenhet och fantasin är bara några exempel. Samtidigt ska man utveckla förskolan och anpassa verksamheten för alla barnens olika form av behov.